Jag är den enda västerlänningen som stiger på planet från New Delhi till Trivandrum. Planet lyfter oerhört ostabilt, sitsarna skakar och det känns som att vi kommer störta vilken sekund som helst. Mannen som sitter till vänster om mig möter min skrämda blick och säger något nervöst om att det inte var den bästa starten på flygningen men att det ju brukar vara så ibland...
Vi landar fyra timmar senare i Cochin då en stor del passagerare skulle av och bytas ut mot nya. På stiger en del kvinnor, vilket det från New Delhi och hit varit stor brist på. Guld glimmar från öron, näsor och handleder och mellan ögonbrynen finns i nästan alla fall en röd eller svart noggrant placerad prick. De flesta tar selfies och det är svårt att inte lägga märke till att kvinnan bredvid mig försökte få in mig på ett hörn i hennes selfie. Jag fnissar tyst för mig själv och försöker fokusera på allt annat än tankarna som studsar tillbaks på den föregående mardrömsstarten med planet som jag fortfarande sitter på, och alltså ska lyfta med snart igen..
Till min lättnad gick det denna gång mycket bättre och nu är jag bara en landning och en kort taxiresa från min slutdestination, Varkala, efter närmre ett dygns resande. Det pirrar till lite i magen och jag inser att det är en helt främmande värld där utanför flygplansfönstrena som jag snart ska få möta och interagera med. Kan knappt bärga mig. Är så nyfiken inför allt som ligger framför mig denna månad. Yoga, kultur, surf, indisk mat, färskt kokosnötsvatten och så vidare, och så vidare...
har en blank liten sida i livet värd att fylla med något viktigare än en tjänst eller grej som kan tänkas se vettig ut på min LinkedIn-profil.
imorgon börjar jag utbilda mig till yogalärare.
och något säger mig att det i efterhand kanske blir en centralare sida i mitt liv än det diplom jag precis fått som nationalekonom.
ibland gäller det att göra precis tvärtemot det samhället säger att en borde göra. bryta mönster. gå vänster fastän samhället puttar dig åt höger.
Varkala Beach, Indien 31/4 2019