Har alltid varit extremt fascinerad av havet. Kraften. Lugnet. Det oförutsägbara. Djupet. Livet där i. Färgerna. Viktlösheten. Ljudspelet. Speglingen av solens upp- och nedgång. Vågorna, men också det stilla.
Känslan av att plaska runt i vågor eller stilla hav likt ett barn, fast man åldersmässigt inte längre räknas som ett. Åka båt ut mot horisonten. Paddla kajak mellan klippväggar, och av misstag men förfriskande nog rulla i. Dyka ner under ytan, utforska det som gömmer sig där under den spegelblanka ytan. Paddla ut och dyka under set av vågor för att sedan surfa dem, bli ett med havet och dess kraft.
Det finns så mycket att uppleva när det kommer till havet och många av dessa upplevelser finner jag själv ovärdeliga, och framförallt väldigt meditativa.
Havet drar liksom ut barnet inom mig, gör mig kreativ, busig och glad. Samtidigt gör det mig så lugn och bekymmerslös. Det är sällan jag inte känner mig närvarande i anslutning till havet då det får mig att verkligen andas djupt, släppa stress och inse hur liten jag är när det väl kommer till kritan. Liten, men trots allt en viktig del av universum och dess kraftfulla natur.
När jag flyttade till Norrköping som 16åring och för första gången åkte hem på besök efter ett antal veckor i skolan där minns jag att jag på bussen påväg hem blickade ut över havet, hela vägen till horisonten och känslan av "hem" riktigt sköljdes över mig.