2020 från välmående till obalans.. mot läkning.

Skrivet december 2020


Universum. Livet. Utmaningar. Lärdomar. Obalanser och välmående.

2020. Vilket år. Vilket liv. Så oförutsägbart, oroligt, ledsamt men också vackert. Ett år som präglats av en pandemi, med rädsla och sorg. Men också ett slags kollektivt uppvaknande. Frågeställningar om vad jag vill, och vad vi vill med allt som har att göra med livet på jorden(?) har känts mer närvarande än någonsin.

För mig startade 2020 på en strand i Nicaragua. Som yogalärare på ett surfcamp där dagarna framförallt kretsade kring havet, dess tidvatten, strömmar och vågor. Där bodde jag och surfade mina hittills största och mest kraftfulla vågor, och jag kände mig mer levande än någonsin.


Surfingen speglade livet utanför havet på ett så enkelt och ärligt sätt för mig. Där belöning i form av välmående motsvarade den grad av utmaning som havet och dess olika vågor gav. Dels fysiskt men också mentalt.


Ju färre vågor, desto mer uppskattade jag att väl lyckas surfa en våg - varesig den var snabb, lång, stor eller inget av de. Samtidigt tillfredsställdes jag desto mer av större utmaningar, när jag lyckades fånga en eller två, för mig, väldigt svåra vågor. Jag lärde mig att uppskatta varje motgång och fall, särskilt de riktigt skrämmande fallen. För med varje misslyckande kom konkreta och nya lärdomar.



Jag lärde mig att den fysiska prestationen i havet aldrig fungerade utan det mentala. Samspelet mellan mig och havet, min närvaro i den aktuella stunden var den svåraste men också viktigaste pusselbiten för att få surfingen att fungera, för att inte falla och misslyckas.

Den grad av närvaro jag hade under tiden jag surfade uttryckte sig alltid så direkt i min fysiska prestation, och framförallt tog den sig uttryck i min personliga upplevelse av själva surfingen. Känslan av att vara levande, i ett med naturen och något större än enbart mig själv. Universum.



Efter två månader på stranden spenderade jag en tid med min tidigare värdfamilj (från när jag bodde i Nicaragua jan-juni 2017). Där jag fick ta emot otroligt mycket kärlek och kontakt med människor jag sedan tidigare byggt upp starka relationer till. Det värmde mitt hjärta mycket inför den oroliga tid som sedan följde, då fler och fler gränser i Centralamerika började stängas. Jag var påväg till min näst planerade destination, El Salvador men blev istället strandad på en ny men bekant strand i Nicaragua. Jag yogade, surfade, tränade, mediterade, lagade mat och umgicks med lokalbor (i princip alla andra turister hade redan åkt hem..). Dessutom fick jag i den lugna livssituationen utrymme till långa samtal med vänner och familj hemma. Så trots stora yttre oroligheter kände jag mig otroligt lugn. Månaden på denna strand blev som ett slags eget retreat, tills jag snabbt var tvungen att agera för att kunna åka hem till Sverige, före gränsen ut från Nicaragua också skulle komma att stängas.


Med ett turbulent och abrupt avbrott på den resa jag påbörjat 6 månader tidigare, som frilansande Yogalärare på surfcamps utomlands, landade jag i Sverige. Långt mycket mer tacksam än bitter.


Tacksamheten fick dessutom liksom ett fint och varmt töcken följa med mig genom hela sommaren. Då jag levde som i en kärleksfylld bubbla med fina återföreningar och glädjefylld tid med nära vänner + familj, och yogaklasser nästan varje dag. Bara av att tänka tillbaks på denna tid ler jag stort med hela själen, för jag kan fortfarande känna värmen från all kärlek och energi jag fick och kunde ta emot i den bubblan.



I och med att sommaren började gå över till höst, och yogaklasserna blev något för många och mer och mer kopplade till prestation för mig, så blev min egen yogapraktik mer sekundär, då alla mina egna rörelser och andetag på mattan mest skedde för planering av klasser som jag skulle hålla för andra. Så trots mycket yoga, eller kanske tack vare den stora mängd av yoga(klasser) - och andra otroligt härliga roligheter med vänner framförallt - började den närvaro och det lugn jag känt tidigare under året rubbas.

En inre stress föll sig även naturligt och något mer påtaglig tack vare den rådande pandemin och brist av klar riktning i mitt liv, på ett större plan. Antar att många nog känner igen sig i detta?


Med övergången från sommar till höst tog livet en oväntad men intressant sväng, då jag med kort varsel började arbeta som spansklärare på en högstadieskola en timma hemifrån Smögen. Men med ett nytt jobb, där 2-2,5 timmars pendling krävdes varje dag, växte den inre stress som rubbats i slutet av sommaren. Samtidigt fick jag ett jobberbjudande på FN, som jag tidigare länge och starkt drömt om. Det fick mig att ifrågasätta den drömmen, vända ut och in på mig själv och vad jag verkligen vill, innan jag tackade ja och startade en lång anställningsprocess vid sidan av lärarjobbet.


Den stress och obalans inom mig började tydligt visa sig på utsidan, min sömn rubbades, min hy blev sämre och sämre, och min menscykel blev allt mer utdragen i form av sena menstruationer.


Där någonstans, i mitten av oktober satte jag mig ner. Ifrågasatte mig själv på nytt och insåg att jag verkligen ville hitta tillbaks till det där lugnet, känslan av liv och tillfredställelse som jag med enkla verktyg borde kunna hitta tillbaks till, utan att konkret utföra vågsurfing.

Så efter en tuff start på hösten, med ett rubbat välmående sedan augusti började hösten rent konkret mörkna men ljuset i mig glöda med en liten svag låga igen. Med inplanerade meditationer och om ens fem minuters rörelse på yogamattan innan tidiga avfärder till jobbet, kände jag att jag började le mer mot livet igen. Jag påmindes om att hur mycket jag än tappat bort min närvaro så var den aldrig längre bort än ett andetag. Trots att de obalanser och den stress som byggdes upp fortfarande speglas i min hy, så vet jag att de fysiska uttryck som obalanserna tagit sig nu är på väg att läkas igen. Så länge jag inte åter välkomnar oro, stress och frustration i mitt sinne.

Från augusti till oktober sattes de raka och ärliga lärdomarna som surfingen gett mig tidigare i år på prov. Likväl som nya perspektiv i och med den rådande pandemin ställts på sin spets och åter fått påminna mig om vad som verkligen är viktigt för mig.


Så när jag idag, den 21/12-20 kl.12.12, fick besked om att jag blir tvungen skjuta upp avresan till Kamerun för mitt kommande arbete på UNDP där, tror jag att universum vill påminna mig om att jag har en bra bit kvar att gå. Att jag har mycket att arbeta på när det kommer till mitt inre och mig själv, och att jag för mitt eget bästa och välmående behöver släppa kontroll. Framförallt när det kommer till tankar om morgondagen och hur den ska bli, för att istället rikta fokus och närvaro till den aktuella stund som är. Just nu. Och i slutändan tror jag att allt händer av en anledning, att min resa blir uppflyttad kommer ge mig så mycket tid att fortsätta arbeta på mitt inre i lugn och ro, samt börja läka. På riktigt.



Namaste

Fannie

5 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Havet